Sammanfattning av seminariet om EU och konsekvenserna av kriget i Ukraina: migration och återuppbyggnad
Den 24 februari i år invaderade Ryssland Ukraina. Idag, nio månader senare, pågår anfallskriget fortfarande. Den 1 januari 2023 tar Sverige över som ordförande i EU:s ministerråd och kommer ledsaga EU i hanteringen av de utmaningar som följer av kriget. Mot bakgrund av detta arrangerade ESO, tillsammans med Delegationen för migrationsstudier (Delmi) och Expertgruppen för biståndsanalys (EBA), ett seminarium om EU:s gemensamma hantering av konsekvenserna av kriget. Moderator var Alice Petrén, journalist och tidigare utrikeskorrespondent vid Sveriges Radio med uppdrag att bevaka migration- och flyktingfrågor.
Till följd av kriget har drygt 15 miljoner ukrainare flytt vilket motsvarar cirka en tredjedel av Ukrainas totala befolkning, uppger Olle Hammar, fil. dr i nationalekonomi vid IFN. De länder som tagit emot flest ukrainska flyktingar är Ryssland, Polen och Tyskland. Sverige har endast tagit emot en procent av de som flytt, men antalet ukrainare i Sverige är nu 3–4 gånger fler än innan kriget, vilket är förhållandevis många.
Anna Lindblad, jurist, statsvetare och biträdande rättschef på Migrationsverket, fyller i att cirka 52 000 har sökt uppehållstillstånd enligt massflyktsdirektivet i Sverige i år och att det förväntas bli något färre framöver. Tillstånden enligt direktivet går ut i mars nästa år men Migrationsverket tittar på hur förlängningsprocessen kan göras så smidig som möjlig. I bästa fall kan de sökande få förlängt upp till två år, men sedan är det oklart vad som kommer hända med gruppen. ”En personlig bedömning är att det är många som kommer vilja stanna”, säger Anna.
Anders Olofsgård, docent i nationalekonomi och vice vd på Östekonomiska Institutet, redovisar att Ukrainas ekonomi enligt estimeringar av IMF kommer falla med ungefär 35 procent. Förstörelsen av det fysiska kapitalet inkluderande bostäder, infrastruktur och industriell kapacitet uppskattades i början av september till 127 miljarder US dollar. Siffror från 3 oktober visar att stödet till Ukraina globalt har varit 103 miljoner euro där USA har stått för störst del följt av EU. USA har gett mest militärt bistånd medan EU är störst vad det gäller den finansiella delen. Framåt, för att Ukraina ska undvika en total makroekonomisk härdsmälta med skenande inflation och en växelkurs som faller, behövs ytterligare stöd på ungefär 55 miljoner dollar 2023.
Genom EU:s förra långtidsbudget har det funnits pengar över som har kommit väl till pass nu, säger Daniel Tarschys, professor emeritus vid Stockholms universitet och tidigare bland annat generalsekreterare i Europarådet. EU har alltså kunnat hitta oanvända och icke-bundna pengar som kunnat gå till Ukraina. Men, även dessa tar slut vilket innebär att det kommer bli svårare framöver. Det är svårt för EU att klara fortsatt mobilisering av resurser för Ukraina och det måste Sverige hjälpa till med som ordförandeland. ”Vi står inför en intellektuellt utmanande period i Sverige. Ordförandeskapet kommer vara en spegel där vi får möjlighet att se oss själva och upptäcka en del problem som vi kanske inte har tagit på allvar hittills”, konstaterar Daniel.
I termer av bistånd hävdar Maria Perrotta Berlin, forskare i nationalekonomi vid Östekonomiska Institutet, att det är vanligt med entusiasm och välvilja i början vilket innebär stora bidrag. Men det är först lite senare när landet är mer stabilt och privatsektorn har kommit i gång som förmågan att absorbera och utnyttja bistånd uppstår. Det är alltså viktigt att binda stödet till lite längre perspektiv så det inte faller tillbaka efter kortsiktiga framgångar.
”Vi ska vara lite stolta över hur mycket vi faktiskt hunnit göra”, säger Cecilia Thorfinn, utifrån sin roll som kommunikationschef på EU-kommissionens representation i Sverige. Hon underströk att medlemsstaterna har arbetat agilt och tagit stora steg. Det är samtidigt en stor utmaning, och Sverige som ordförandeland måste jobba med den politiska sammanhållningen.
EU-kommissionen och Ursula von der Leyen har gjort ett väldigt starkt ställningstagande att EU ska gå först och leda och vara pådrivande vad gäller återuppbyggnaden av Ukraina. Men, det är också viktigt att det inte ska vara antingen EU eller resten av världen. G7-länderna behöver involveras och den privata sektorn kunna komma in. Det behövs en öppen, inkluderande och välorganiserad plattform för detta. EU-kommissionen kommer göra allt de kan för att hålla den här frågan på agendan. ”Vi använder termer som Marshallplanen vilket sätter tonen för hur stort och viktigt vi tycker det här är”, säger Cecilia.
Även Bernd Parusel, fil. dr i statsvetenskap och verksam vid SIEPS, anser att EU hittills har hanterat situationen ganska bra, i jämförelse med många tidigare flyktingsituationer. Massflyktsdirektivet har visat sig vara ett bra instrument som underlättat för människor att få ett tillfälligt skydd och få det kopplat till vissa basala rättigheter, trots att dessa skiljer sig mycket mellan de olika länderna. Men, det finns risker och utmaningar framöver inte minst i termer av att Ryssland vill skapa en humanitär kris i Ukraina genom att slå ut elförsörjningen, värmesystem, vattensystem och så vidare så att fler, återigen, blir tvungna att fly. Men även inom EU har det uppstått en del problem. Den politiska viljan finns kvar men många länder har problem med mottagningskapaciteten och privatekonomin har blivit mer ansträngd.
Enligt Tobias Thyberg, Sveriges ambassadör i Kiev, är det två kritiska faktorer när vi pratar om långsiktig återuppbyggnad. Främst är det av stor vikt att Ukraina lyckas hålla i gång sina löpande utgifter över tid; såsom att kunna betala statsanställda, vilket i sin tur är av vikt för att hålla de ekonomiska hjulen rullande, men också för att hindra en eventuell statskollaps. I det sammanhanget behöver EU leverera det finansiella stöd som tidigare har utlovats. Utöver detta är ett trovärdigt EU-perspektiv tillsammans med Ukrainas närmande till EU väldigt viktigt då det kommer kunna bidra till de reformer som kommer vara nödvändiga. ”Ju mer vi kan åta oss politiskt och finansiellt nu, desto billigare kommer det bli för oss på sikt”.
Vidare menare Tobias att det är av mindre vikt att fastna i diskussion om vem som ska vara ledare och i stället låta alla stora aktörer göra det de är bäst på samt se till att vi har mycket bra mekanismer för nära koordinering sinsemellan och med den ukrainska staten. Han håller också med om att EU har gjort en mycket viktig insats hittills i Ukraina, men icke desto mindre, utifrån ett Kievperspektiv, återstår det fortfarande för EU att bevisa att man förtjänar den ledarroll som EU gör anspråk på.
Det kommer bli en tuff politisk utmaning för det svenska politiska ledarskapet att se till att gapet mellan vad Sverige vill och vad Sverige är beredda att finansiera inte blir för stort. En av de viktigaste uppgifterna Sverige kommer ha framöver kommer vara att fortsätta stärka och stödja lokalt självstyre och decentralisering i Ukraina. Det kommer fortsatt vara en mycket viktig ingrediens för Ukraina framöver. Även en trovärdig process för Ukrainas närmande till EU är viktigt för Sverige som ordförandeland.
I slutskedet av seminariet ställs frågan om vad paneldeltagarna anser att Sverige ska prioritera under sitt ordförandeskap. Här är panelen eniga om att det handlar om långsiktig integration, politisk sammanhållning och att föregå som gott exempel som bilateral givare. Daniel Tarschys enda råd var att ”lyssna på intervjun med Tobias. Mitt andra är råd att lyssna på den en gång till”.
Alla är överens om att det kommer vara en utmaning för Sverige att vara ordförandeland – men vi ska hålla i och hålla ut.