Sammanfattning av seminariet ”Är det slut på sparandet i ladorna nu?”
Foto: Egen bild.
Måndagen den 9:e december ordnade ESO ett seminarium om finanspolitiken. Bakgrunden till seminariet var att nivån på målet för den offentliga sektorns finansiella sparande (”saldomålet”) nyligen har setts över av en parlamentarisk kommitté. Det är något som sker varannan mandatperiod och i den senaste översynen föreslås att överskottsmålet ersätts av ett balansmål. Under seminariet diskuterades detta och andra förslag från kommittén under ledning av ESO:s ordförande Karolina Ekholm.
Inledningsvis redovisades de förändringar som har skett på EU-nivå vad gäller kraven på medlemsländernas finanspolitik, med implikationer även för Sverige. Harry Flam (senior rådgivare vid Sieps och professor emeritus vid Stockholms universitet) redogjorde för hur stabilitets- och tillväxtpakten har reformerats under 2024. Pakten stipulerar att varje land ska ha en plan för finanspolitiken som ska verifieras av Europeiska kommissionen och godkännas av Europeiska rådet. När ett medlemsland uppvisar stora avvikelser från EU:s budgetmål finns utförliga regler för hur en anpassning till målen ska ske. Men även då kan medlemslandet tillåtas öka sitt budgetunderskott givet att landet genomför strukturreformer eller investeringar för grön omställning. Reformeringen av stabilitets- och tillväxtpakten innebär också att hänsyn kan tas till det enskilda landets förutsättningar; tidigare var reglerna mer rigida.
– Tidigare var det ”one-size-fits-all” som gällde. Det kommer naturligtvis bli förhandlingar mellan i första hand medlemslandet och kommissionen och i andra hand mellan medlemslandet och rådet. Man kan förutse att det kan bli ganska besvärligt, menade Harry Flam.
Med på länk från Bryssel var Oskar Grevesmühl (economic analyst, DG ECFIN, Europeiska kommissionen) som berättade om ändringsdirektivet som innebär nya krav på medlemsstaternas budgetramverk (Rådets direktiv (EU) 2024/1265). Ändringsdirektivet innehåller bestämmelser som syftar till att värna de oberoende finanspolitiska institutionernas självständighet (i Sverige motsvarat av det Finanspolitiska rådet). Bland annat innebär ändringsdirektivet att finanspolitiska råd (eller liknande institution) inte ska ta emot instruktioner om hur de ska agera från regeringen eller annan part och att de ska garanteras tillgång till information. Dessutom ska en extern part återkommande utvärdera de finanspolitiska rådens arbete. En ny uppgift för de finanspolitiska råden är att de ska följa upp ändamålsenligheten i det egna landets finanspolitiska ramverk. Det vill säga motsvarande den uppgift som de återkommande parlamentariska kommittéerna har haft i Sverige. Därutöver lyfter ändringsdirektivet också klimatfrågan: en ny bestämmelse innebär att medlemsländerna vid bedömning av den finanspolitiska hållbarheten också behöver beakta de risker som följer av klimatförändringen.
Foto: Egen bild.
– Det är inte specificerat en viss metod för att göra de här /klimatrelaterade/ beräkningarna, det händer mycket på området, och det är viktigt att främja kunskapsutvecklingen. Men då länderna har frihet att använda olika modeller är det viktigt att de redovisar vad de bygger sina modeller på så man vet hur man kommit fram till siffrorna, framhöll Oskar Grevesmühl.
Hans Lindberg som varit ordförande i den parlamentariska kommittén (Fi 2023:10) berättade om de överväganden kommittén gjort och varför överskottsmålet föreslås ersättas av ett balansmål och att skuldankaret fortsatt föreslås vara 35 procent av BNP. I argumentationen för ett balansmål menade han att det ger tillräckliga marginaler för att möta en djup konjunkturnedgång och till målnivåerna i EU:s finanspolitiska ramverk. Invändningen att många anser att Sverige har stora investeringsbehov idag och därför förordar ett underskottsmål bemötte Hans Lindberg med att Sverige redan har förhållandevis höga offentliga investeringar jämfört med andra länder. Han framhöll även att det viktiga är att göra bra prioriteringar inom ram, och pekade på den stora totalsumman – 3 400 miljarder kronor – som den offentliga sektorn hanterar. Det tillskott som skulle tillkomma med ett underskottsmål i stället för ett balansmål betecknade han som ”kaffepengar”.
Foto: Egen bild.
Förutom att föreslå ett balansmål har kommittén också haft i uppdrag att kodifiera samspelet mellan finans- och penningpolitiken vad gäller konjunkturstabilisering (i praktiken den praxis som redan råder), samt föreslå hur det ovan nämnda EU-direktivet ska införlivas i svensk lagstiftning. Slutligen har de också, i avsaknad av en entydig definition, kommit med förslag på hur begreppet ”budgetutrymme” bör definieras.
– Balansmål, visst låter det bra? Det ska vara i balans, inte överskott, inte underskott. Och skuldankaret, det är väl förankrat, avslutade Hans Lindberg sin presentation.
Först ut att kommentera kommitténs förslag var Finanspolitiska rådets vice ordförande Annika Sundén. Hon saknade en analys av Sveriges samlade utgiftsbehov under den kommande ramverksperioden, något som Finanspolitiska rådet också tidigt efterlyste i en skrivelse inför kommitténs arbete. Hon menade även att kommittén borde ha gjort en distinktion av temporära och permanenta förändringar och effekterna på de offentliga finanserna. Om man gör en temporär höjning av saldomålet innebär det en temporär ökning av skuldsättningen, men kommittén utesluter detta och beaktar endast permanenta förändringar. På det sättet begränsas också handlingsutrymmet. En invändning är visserligen att det kan vara politiskt svårt att återställa målet efter en temporär sänkning. Här borde det vara mer av diskussion: hur politiken kan bli bättre på att hantera den typen av situationer när det till exempel föreligger behov av temporära satsningar på försvar, klimatomställning och energi.
Albin Kainelainen (gd Konjunkturinstitutet) inledde med att konstatera att de flesta närvarande skulle, utifrån de underlag som finns framtagna, sannolikt landa i att Sverige bör ha ett saldomål på någonstans mellan -1 och +1 procent av BNP. Att fastställa den exakta nivån lämpar sig därför bäst att ske inom det politiska systemet. Måluppfyllnadsgraden har däremot visat sig vara dålig under senare år: uppföljning av nuvarande överskottsmål om en tredjedels procent av BNP har nämligen underträffats. Mot denna bakgrund menade Albin Kainelainen att det föreslagna balansmålet snarare får betraktas som ett underskottsmål på cirka 0,6 procent. Han visade också på, med anledning av hur skuldankaret är utformat, att skulden i förhållande till BNP egentligen inte lämpar sig särskilt väl för att vara en operativ målvariabel. Det är så många faktorer som påverkar den, inte minst inflation.
I den efterföljande paneldebatten diskuterades om det hade varit rimligt och möjligt för kommittén att försöka identifiera investeringsbehoven i Sverige – där rådde det olika uppfattningar. Däremot var alla överens om att, även om frågan om nivån på det finansiella sparandet är central, är den allra viktigaste frågan egentligen vilka prioriteringar som görs inom ramen och att satsningar bör göras på samhällsekonomiskt effektiva ändamål. Det är frågor som borde ges större utrymme i den allmänna debatten.
Läs mer om och se seminariet och presentationsbilder här.