Sammanfattning av seminariet ”Fungerar, fungerar icke… En ny förebyggande och kunskapsbaserad socialtjänst”

Foto: Egen bild.

Måndagen den 28e oktober ordnade ESO ett fullsatt seminarium om kommunala försöksverksamheter på socialtjänstens område. Ämnet är högaktuellt eftersom den nya socialtjänstlagen, som planeras att träda i kraft nästa sommar, syftar till att göra socialtjänsten mer förebyggande och kunskapsbaserad. Om socialtjänstens insatser ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet måste kommunerna få kunskap om vilka åtgärder som fungerar och vilka som inte gör det.

Den tidigare ledamoten i ESO:s styrelse, Lars Hultkrantz, professor emeritus i nationalekonomi och nu ledamot i Produktivitetskommissionen, modererade seminariet. Han inledde med att påpeka att mycket av det som idag kostar offentlig sektor mycket pengar beror på att det kanske gjordes alltför lite – eller helt enkelt fel saker – tidigare.

– Det ställs stora krav på att kommunerna har kunskap om hur man ska välja och utforma och genomföra insatser och då är frågan som är utgångspunkt för det här seminariet: Hur får kommunerna sådan kunskap? undrade Lars Hultkrantz inledningsvis.

Social- och trygghetsborgarrådet (S) i Stockholms stad, Alexander Ojanne, menade att den nya socialtjänstlagen är bra för att den kan bidra till mer kommunal likställighet, men han efterlyste samtidigt mer statlig finansiering för omställningen. Ojanne påpekade också att även andra typer av statligt stöd är viktiga, t.ex. metodstöd för att kommunerna ska kunna utvärdera insatser och arbetssätt vetenskapligt. Han menade också att det krävs nationell samling för att bygga upp den digitala infrastrukturen i form av ett nytt socialtjänstdataregister som behövs för att inte 290 olika kommuner ska behöva uppfinna hjulet på nytt.

Foto: Egen bild.

Samordnaren för socialtjänstens omställning på Sveriges kommuner och regioner (SKR) Niklas Eriksson hade ett bredare perspektiv och betonade vikten av att hela landet får förutsättningar för att ställa om. I Stockholms stad finns vissa problem, men ute i landet finns andra, varav ett ofta är bristen på personal. Eriksson menade också att både finansiering och planering måste vara långsiktiga med perspektiv på åtminstone tio-femton år – annars finns inte incitament för kommunerna att ställa om socialtjänsten.

Foto: Egen bild.

Kjerstin Bergman, från Socialstyrelsen och Ebba Silfverstolpe Agardh, från Skolverket, berättade tillsammans om lärdomar från det myndighetsgemensamma projektet ”Tidiga och samordnade insatser för barn och unga” (TSI) som pågick 2017–23. TSI innebar en nationell satsning på att barn och unga skulle erbjudas tidiga och samordnade insatser från skolan, hälso- och sjukvården och socialtjänsten. En viktig del av Socialstyrelsens och Skolverkets arbete var att följa och stödja cirka 90 kommuner och 16 regioner i det arbetet samt att identifiera hinder, möjligheter och utmaningar i samordningen. Bland hindren för samordnade insatser finns bland annat stuprörsproblem – att varje verksamhet är organiserad utifrån sitt ansvarsområde; kausalitetsproblem – att det är svårt att identifiera effekten av en insats; och kortsiktighetsproblem – att verksamheterna bara har ettåriga budgetar.

Foto: Egen bild.

Tomas Bokström, verksamhetsansvarig på RISE berättade dels om erfarenheterna från de första kommunala försöken med att genomföra sociala investeringar (och som han skrivit om tidigare i en ESO-rapport tillsammans med Anna Balkfors och Tapio Salonen), dels om möjligheterna och utmaningarna med att skala upp kommunala försöksverksamheter.

Foto: Egen bild.

Från konsultföretaget Ramboll kom Petra Ornstein, doktor i statistik, och talade om de utvärderingar, framför allt från försöken i Stockholms stad, som hon har jobbat med. För att kunna säga att en identifierad effekt beror på den insats som genomförts är det viktigt att det finns ett ramverk för utvärdering. Ett sådant har Ramboll formaliserat i en ”utvärderingstrappa” där första steget består av en projektbeskrivning. Andra steget är aktivitetsuppföljning där målgruppen för en insats identifieras – vilka fick insatsen och vilka fick den inte – och vad som verkligen hände i projektet beskrivs. Tredje steget är uppföljning av resultat i form av före och efter mätningar. Fjärde och femte stegen är effektutvärdering med lite olika kontrollgrupper, en artificiell och en randomiserad, beroende på vad som är möjligt i det enskilda försöket.

– Det är tufft att få till fyror och femmor i svensk kommunal verklighet, betonade Ornstein.

– Utvärderingstrappan är ganska intressant. Om det nu är så att vi ska välja att utforma insatser baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet behöver vi komma upp till steg fyra och fem ganska mycket. Och det lyckas då landet största kommun bara komma upp till i något enstaka fall. Den visar tydligt att det finns behov av nationell samordning, kommenterade Lars Hultkrantz.

I nuläget finns bara begränsade förutsättningar för uppföljning och det kommer bli ett problem när vi ska ha en mer kunskapsbaserad socialtjänst som jobbar med mindre administration och utredningar. Tomas Bokström betonade också i sitt avslutande inlägg att det verkligen inte är lätt att bedriva systematisk försöksverksamhet i välfärdssystemen och att staten därför behöver komma in och stötta i alla faser. Han menade att det är positivt att regeringen ser ut att vilja fortsätta på den inslagna vägen, till exempel genom de satsningar på främjande av mer innovativa och kunskapsbaserade folkhälsoinsatser som nu är på väg att implementeras. Den nya socialtjänstlagen och utredningen om försöksverksamhet i den kommunala sektorn (Förändring genom försök, SOU 2023:94 ) pekar likaså i samma riktning.

– Kommer vi att komma till försöksverksamhet som faktiskt gör avtryck ”på marken”? Det tror jag för vi har många spår som går åt samma håll, menade Tomas Bokström.

Läs mer om och se seminariet och presentationsbilder här.