Diskussion om självcensur och tystnadskultur på ESO-seminarium
Tisdagen den 30 januari ordnade ESO ett seminarium för att lansera rapporten Talande tystnad? av statsvetarna Sten Widmalm, Thomas Persson och André Casselbrant. Rapporten är en djupdykning i fenomenet självcensur, det vill säga i vilken grad människor lägger band på sina åsikter i samtal med kollegor, vänner eller familj, och vilka konsekvenser detta kan få. Undersökningen som rapporten vilar på genomfördes i samarbete med SOM-institutet.
Bild: Eget foto.
Seminariet, som modererades av tidigare ESO-ledamoten Ingrid Petersson, inleddes med en presentation av rapportens innehåll och slutsatser. Författarna framhöll att graden av självcensur i undersökningen är hög: drygt hälften av respondenterna i 2021 och 2022 års SOM-undersökningar uppgav att de avstår från att yttra sig av rädsla för att väcka anstöt. Ett genomgripande mönster i undersökningen är ämnet invandring. Oavsett respondenternas bakgrund och partisympati eller social kontext uppgav flest att det ämne de oftast avstår från att yttra sig om är invandring och integration. Författarna lade fram som hypotes att självcensur utgör en svaghet i demokratin och kan ha bidragit till de senaste årens förändringar av den svenska partirymden.
Johan Martinsson, opinionschef på Demoskop och statsvetare vid Göteborgs universitet, berömde rapporten men pekade på att ytterligare preciseringar behövs för att förstå fenomenet självcensur och dess implikationer. Martinsson påpekade att det offentliga debattklimatet under de senaste tio åren förändrats radikalt och att den som till exempel yttrar invandringskritiska åsikter idag kan vänta sig betydligt mindre sanktioner än förr. Därmed är det något förvånande, menade Martinsson, att det är just kring ämnet invandring som respondenterna inte anser sig kunna tala fritt. En delförklaring som anfördes till detta resultat är frågornas formulering och enkätens utformning. Till sist efterlyste Martinsson preciseringar om vilken typ av självcensur som verkligen är skadlig för demokratin.
Om journalister drabbas av självcensur riskerar oegentligheter i samhället att inte komma fram. Det menade Ulrika Hyllert, Journalistförbundets ordförande, som i sitt anförande berättade om hur hot och hat påverkar journalister. Även i Journalistförbundets undersökningar utgör ämnet invandring en röd tråd. Invandring är nämligen det ämne vars bevakning upplevs generera mest hot och hat för journalister. Hyllert berättade att omkring 40 procent av tillfrågade journalister uppgett att de avstått från att rapportera om ett ämne för att undvika hot och hat. Intressant är att yngre journalister i högre grad än äldre uppger att de anpassat sin rapportering.
Hur förhåller sig människor till normer och hur skiljer man skadlig självcensur från en vanlig önskan att visa hänsyn? Bland annat detta fokuserade David Brax, senior utredare vid Göteborgs universitet, på i sin kommentar. Brax återvände till en av författarnas hypoteser, att det uppstår ”trängsel” när människor har för många normer att förhålla sig till, och menade istället att det inte är mängden normer som är avgörande utan huruvida normerna uppfattas som legitima.
I ett avslutande panelsamtal fick samtliga medverkande svara mycket kort på frågan som ställts i seminariets rubrik: Hotas demokratin av självcensur?
– Ja, svarade Ulrika Hyllert.
– Nja, svarade Sten Widmalm.
– Nej, men den försämras, svarade Johan Martinsson.
Är självcensuren här för att stanna? Rapportförfattaren Thomas Persson bjöd även seminariedeltagarna på ett tidigt resultat från 2023 års undersökning som verkar visa en tendens till fallande självcensur efter det senaste regeringsskiftet. Vad denna utveckling beror på lär analyseras i framtida forskning.
Läs mer om seminariet och se presentationsbilder här.